En berättelse i tre delar

Om att vara en del av Frivilligcentralen Oscar

“Frivilligcentralen Oscar”, stod det på en brun dörr, som jag brukade passera på min väg hem. Jag funderade mycket på vad som fanns där bakom. "Vad var en frivilligcentral?" Men en dag stod dörren öppen. En man kom emot mig med ett stort leende. Han bjöd in mig på kaffe, och om än lite motvilligt så följde jag med.

Mannen som så energiskt berättade vad det hela handlade om, hette Anders Lundmark. Han basade för stället. Anders förklarade att frivilligcentralen var en plats där alla var delaktiga och hjälptes åt med allt – från att hämta bullar, koka kaffe och sköta diskmaskinen, till att hälsa nya välkomna och hjälpa de till rätta som så behövde.

Anders var den som höll ihop hela verksamheten och såg till att alla fick plats. En nog så grannlaga syssla i en tid då alla ville vara med och utrymmet var begränsat.

Detta var 2016 och stället var då väl etablerat i Viktoriahuset på Linnégatan. I huset pågick samtal av alla dess former, bokcirklar, måleri och hantverk, musik och “våga uppträda” för att nämna några.

Men lokalerna räckte inte till och ambitionsnivån var hög. Så på hösten 2021 flyttade verksamheten in i Sjömanskyrkan. Anders hade då gått i pension och en ny ledning hade tillträtt bestående av Johanna Norrman, huvudansvarig, och Maria Johnsson på halvtid.

Idag kallas frivilligcentralen Oscar för ett allaktivitets- och kulturhus. Huset har blivit “ett folkets hus”, ett hus dit alla är välkomna. Man behöver inte vara med i en grupp eller en cirkel för att vara välkommen. Man behöver inte heller säga någonting om man inte vill. Man behöver ingenting, man kan bara finnas till. Komma och sitta tillsammans och fika eller ta en bulle och bara må.

Sjömanskyrkan är idag ett hus som sjuder av aktivitet med cirka 34 olika grupper med frivilliga, kunniga och positiva människor som leder grupperna.

I Göteborg bor mer än 50% i enmanshushåll och ensamhet kan tära på en. Så för många är det oerhört betydelsefullt att kunna gå till ett ställe där det nästan alltid finns någon att tala med och där samtalen aldrig sinar.

Kaffe med prästen – en studiecirkel

I alla tider har kyrkkaffet varit viktigt. Inte för själva kaffet utan för samtalet med prästen. Förr i tiden hade prästen en central roll i samhället, precis som skolläraren och doktorn, med den skillnaden att prästen var mer tillgänglig för samtal. Prästen visade ofta en enorm omsorg om församlingsborna, och hälsade på hos både gamla, sjuka och nyfödda.

Idag kan prästen kännas främmande för många då närheten till kyrkan inte är som den var förr. Många tillbringar söndagarna med annat än kyrkobesök och besöker kanske kyrkan enbart vid dop, begravning och första advent. Någon konsert kanske förekommer men för många är en gudstjänst mer avlägsen.

Dessutom har skatteverket tagit över kyrkans roll beträffande bokföring och registrering av födda och döda. Prästen är idag mer anonyma.

Varje torsdag under en timme träffas en grupp människor i Sjömanskyrkan i Göteborg för att samtala om existentiella frågor med en präst i Carl Johans pastorat. Vi dricker kaffe och samtalar. Det är en timme där de existentiella frågorna står i centrum.

Det är frågor som inte har några givna svar, där ingen kan ha rätt eller fel och där inte ens prästen alltid har svar. Det är frågor som går under huden och som rör ens samvete, som berör och rör om i ens innersta.

Man måste inte säga någonting, det går bra att bara sitta och lyssna om man vill, och det som sägs stannar i rummet.

Vid varje tillfälle tar vi upp en speciell fråga som vi samtalar kring. Det ska vara en fråga som manar till eftertanke, till exempel: “Vad innebär synd för dig?” eller “vad lägger du i begreppet religiös?” Det finns en liten låda där vem som helst kan lägga förslag till frågor som vi senare kan ta upp i samtalen med prästen.

Prästerna som deltar alternerar, vilket skapar en variation och bredd i samtalen. Deltagarna är i olika åldrar, har olika utbildning, trosuppfattning och erfarenhet. Några går i kyrkan, andra inte. Här finns ateister, agnostiker, de som tror på själavandring. Här finns också de som inte definierar sig som någonting speciellt.

Prästerna gör ett uppehåll över jul/nyår samt över sommaren men vi på Oscar fortsätter oförtrutet med samtal hela året runt.

Ukulelecirkeln

Som barn spelade jag lite piano, men väldigt lite. När jag blev tonåring, spelade jag gitarr, lite mer än piano men inte mycket. För inte så länge sedan presenterade emellertid en god vän mig för en ukulele. Det blev kärlek vid första klangen!

Jag upplevde ukulelen som ett hanterbart instrument, de fyra strängarna kändes lite mer hanterbara än gitarrens sex och ukulelen var även lite mer “greppvänlig”. Dessutom ska ukulele helst spelas tillsammans med andra likasinnade.

När jag hittade till ukulelecirkeln hade de hållit på i ett par år. Det var en brokig samling som spelade tillsammans. Några var nybörjare som jag, medan andra var med i större sammanhang och nästan proffs. Men när vi spelade tillsammans blev vi till en enda musikalisk enhet av musik och sång.

Att spela tillsammans är en lisa för själen. Att fylla sina lungor med sång till ljudet av egenhändigt skapad musik är lycka som ger en massa energi. I ukulelecirkeln spelar och sjunger vi gärna!

Tänk att det finns så mycket musicerande runt om i vårt land. Och i stället för att vi, var och en, skall spela ensamma på vår kammare så kan vi komma tillsammans och spela med hjärtat fullt av glädje.

För att det ska bli riktigt bra behövs det någon som kan instrumentet ordentligt och som är villig att dela med sig av sin kunskap. Hos heter denne kunnige person Tomas. Tomas är något av ett musikaliskt geni, tycker i alla fall vi. Utöver de två böckerna som vi använder oss av kommer Tomas ständigt med nya sånger och visor som vi fritt kan ta del av.

Träffarnas upplägg följer alltid samma struktur. Tomas bestämmer vad vi ska spela först, sedan går vi laget runt och i tur och ordning får var och en välja vad vi ska spela härnäst. Om vi inte är för många kan man få välja fler gånger, det är fantastiskt roligt!

När det är dags att sluta meddelar Tomas att “nu är det dags för My Bonnie.” Detta är slutsignalen. När den är färdigspelad är det bara att packa ihop sina pinaler och på lätta fötter och med glädje i hjärtat, gå hem.

De här tre texterna är skrivna av Elisabeth Eaton, cirkelledare på Sensus